DSM 3/2005
Skrivet av Sven Olof Arlebäck
Fil dr och f d VD Aktiv Företagsledning AB, Malmö
De flesta omdömen om Ivar Kreuger och STAB bygger okritiskt på den amerikanska internationellt verksamma revisionsbyrån Price, Waterhouse & Co (PW) medverkan i 1932 års Kreugerskandal. Där är omdömet om STAB:s ekonomiska utveckling under Kreugereran entydigt. STAB hade varit en ekonomisk katastrof och i realiteten en gigantisk ekonomisk bluff. Professor Karl-Gustaf Hildebrand påstår däremot i sin i källförteckningen intagna bok under hänvisning till bolagets skuldbörda: “Swedish Match was an excellent company with significant earnings potential, and that conditions consequently existed for a progressive reduction of those debts.”
Dessa motsatta omdömen lockar naturligtvis en forskare. Ända sedan jag i mitten av 1960-talet, när jag började intressera mig för Ivar Kreuger och hans verk, har Svenska Tändsticks AB:s (STAB) årsredovisning för 1932 framstått som en gåta. Det blev därför naturligt för mig att i samband med att jag i februari 2004 hade nöjet att på Tekniska Muséet i Stockholm ge min syn på STAB:s ekonomiska ställning vid tiden för Ivar Kreugers död, åter aktualisera mitt källmaterial kring frågan om bluff eller framgång. Icke minst har jag åter blivit påmind om att ingen av de doktorsavhandlingar och andra böcker, som behandlat Ivar Kreuger ur olika aspekter, med ett ord nämnt
dels att Jacob Wallenberg (en av köparna av lämnade panter) svarade för värderingarna i framlagda bokslut,
dels att anlitad revisionsfirma – Price, Waterhouse & Co – endast lånade ut sitt namn mot betalning åt storbankerna i sammanhanget.
Artikeln inleds med sypunkter på utnyttjad revisionsbyrås uppdrag. Därefter presenterar och kommenterar jag de fem bokslut, som lades fram i STAB efter Ivar Kreugers död i mars 1932. Jag gör därefter en rimlighetsbedömning av PW:s (och andras) påståenden om att STAB:s årsredovisningar under Ivar Kreugers tid innehöll fiktiva vinster, övervärderade tillgångar och undervärderade skulder. En sammanfattning avslutar artikeln.
Svenska Tändsticks AB (STAB)
STAB grundades 1917 på initiativ av Ivar Kreuger i syfte att samla den svenska tändsticksindustrin under en hatt. Koncentrationen hade tidigare tagit ett steg genom att vissa företag 1903 samlades i Jönköping-Vulcans Tändsticksfabriks AB och ett andra steg 1912 genom bildandet av AB Förenade Svenska Tändsticksfabriker. Den ledande personen i Jönköping-Vulcan var kammarherre Berndt Hay och i Förenade Ivar Kreuger.
STAB expanderade snabbt under Kreugers ledning genom företagsförvärv, vilka efter 1927 kompletterades av monopolavtal i en rad länder. Aktiviteten underlättades av att AB Kreuger & Toll samtidigt beviljade aktuella länder fördelaktiga statslån, vars ränta och amortering motsvarade den royalty, som STAB hade att erlägga för monopolrättigheten. Lånen var på detta sätt ”självreglerande”.
Vid tiden för Kreugers död i mars 1932 hade STAB monopol i 25 länder (etablerat i 43 länder) med bortemot 200 företag, 250 fabriker och 60 000 anställda. STAB svarade för åtminstone 40 procent av världens tändsticksproduktion.
Den strukturella uppbyggnaden av STAB-gruppen återspeglar den strategi, som Kreuger arbetade efter i alla sina företag. Man skulle äga allt från råvara och tillsatsvaror över produktion och teknisk utrustning till distribution. I STAB:s fall ingick i strukturen allt från aspskog och erforderliga kemikalier över sågverks- och tändsticksmaskiner till pappersbruk och etikettryckerier samt inte minst den nödvändiga marknadsföringsorganisationen.
Ivar Kreuger var verkställande direktör i STAB från dess grundande fram till sin död den 12 mars 1932 med Krister Littorin som vice VD under samma period
STAB 1932
Vid tiden för Ivar Kreugers död ägde Kreuger & Toll omkring 56 procent av aktiekapitalet i STAB, varjämte Kreuger personligen hade cirka 7 procent. Övriga aktier var spridda på många händer runtom i världen, varför Kreugers makt över företagsgruppen var stark och odiskutabel.
STAB:s aktier var börsnoterade i Stockholm, London, Amsterdam, Berlin, Genève, Zürich, Lausanne, Bryssel och Antwerpen. Kreugerpapperen var världens mest spridda värdepapper!
Det finns vidare anledning att påpeka, att vid Ivar Kreugers död hade Skandbanken sedan 24 september 1931 inga aktier i STAB som pant. Hur många aktier i STAB som Handelsbanken hade framgår inte av den redovisning som lämnas av bankens historiograf Karl-Gustaf Hildebrand, medan Stockholms Enskilda Bank (SEB) hade 5 000 A- och 30 000 B-aktier. De tre storbankernas, d v s enbart SEB:s, aktiepanter motsvarade mindre än 0,1 procent av bolagets röster! Skandbanken hade vid denna tidpunkt beviljat STAB lån på 214 MSEK, Handelsbanken 3,3 MSEK och SEB 14,7 MSEK. De utländska bankernas utlåning uppgick samtidigt till sammanlagt 113 MSEK. Av tillgängligt underlag framgår inte om och i så fall hur mycket de hade i aktiepanter i bolaget.
STAB:s ledning efter Ivar Kreugers död
Efter Ivar Kreugers död överlät sittande styrelse i STAB i realiteten ledningen av bolaget först på den granskningskommitté, som styrelsen i Kreuger & Toll formellt utsett, men reellt påtvingats av Riksbanken och därefter från den 1 juni 1932 på tre av Regeringen utsedda administratörer samtidigt som bolaget beviljades tre (blev sex) månaders betalningsanstånd (moratorium). I den avgående styrelsen var bankdirektör Oscar Rydbeck från Skandbanken ordförande.
Granskningskommittén hade fram till början av maj 1932 f d justitieministern Torsten Nothin som ordförande och Ernfried Browaldh (vice VD i Handelsbanken), Jacob Wallenberg (VD i Stockholms Enskilda Bank) och advokat Hugo Stenbeck som ledamöter. Nothin avgick – detta redan den 21 april 1932 – i protest mot storbanksrepresentanternas sätt att sköta sitt uppdrag och någon ny ordförande utsågs inte. Bakom kommitténs, liksom i administrationens, arbete har man inga svårigheter att urskilja vice häradshövding Marcus Wallenbergs styrande hand.
I den nya styrelse för STAB som tillsattes blev Björn Prytz (VD i SKF) ordförande och Jacob Wallenberg vice ordförande. Ende ledamoten med erfarenhet från branschen och då endast från marknadssidan var Fred Ljungberg, som samtidigt utsågs till bolagets VD. Ingen från den gamla styrelsen fick fortsatt förtroende.
För sitt granskningsarbete anlitade kommittén revisorsfirman Price, Waterhouse & Co.
Price, Waterhouse & Co:s uppdrag
STAB ingick från början inte i PW:s uppdrag, vilket enligt Ernfrid Browald var formulerat med följande sensationella avgränsning utifrån uppdraget att ”biträda utredningsmännen med granskning av bolagets (Kreuger & Toll, min anm) ställning”:
”Det överenskoms tillika, att uppdraget till Price, Waterhouse & Co borde så fixeras, att därav klart framginge, att firman icke hade något självständigt uppdrag att undersöka ställningen och vidtaga åtgärder, utan att den blott hade att såsom uppdragstagare från utredningsmännen verifiera det resultat, vartill dessa komme.”
Icke i någon av de fem doktorsavhandlingar, vilka ingår i källmaterialet, påpekas denna sensationella avgränsning av revisionsbyråns insatser. Inte heller nämner dessa med ett ord att samtliga tillgångsvärderingar i Kreuger & Tolls av revisionsbyrån framlagda bokslut utfördes av Jacob Wallenberg eller att denne svarade för värderingen av STAB:s obligationsinnehav i boksluten för detta bolag. I stället utgår man inte bara från att av PW framlagda uppgifter är korrekta. De åberopas i så gott som alla sammanhang! Hur en seriöst arbetande revisionsbyrå kunnat acceptera föreskriven restriktion är självklart närmast otroligt, liksom att doktorsavhandlingarna bortsett från detta. Att PW i realiteten endast lånade ut sitt namn försöker Browaldh smita ifrån med uppgiften att man kallat på PW:
”- – – för att markera strävandena att förutsättningslöst och utan varje hänsyn till enskilda personer eller företag utföra uppdraget och för att särskilt inför utlandet klargöra grundligheten och objektiviteten i utredningsarbetet.”
Med andra ord ville de svenska panthavarna, d v s köparna, få de utländska bankförbindelserna att tro att STAB:s tillgångar och skulder skulle få en objektiv värdering, trots att det i verkligheten var de själva som anvisade de värden som boksluten i STAB skulle innehålla.
Den 28 november 1932 lämnade PW sin ”final report” för hela Kreugeruppdraget (främst fem ledande företag och bland dem STAB). Kritiken var förödande med påståendet, att gruppens tillgångar i verkligheten låg närmare en miljard under bokförda värden och att den i realiteten endast visat en vinst på 151 MSEK mot officiellt redovisade 1 179 MSEK under hela sin verksamhetstid.
PW fick 300 000 SEK (runt tio MSEK i dagens penningvärde) i arvode för att låna ut sitt namn till storbankerna.
Boksluten under år 1932
För 1931 hann Ivar Kreuger inte lämna några anvisningar för årsbokslutet. Det gjordes i juni 1932, vilket påstods följa tidigare års praxis och bolagets räkenskaper. Det visas nedan tillsammans med PW:s två bokslut per 31 mars 1932, ett inom STAB sammanställt bokslut per 1 juni 1932 samt årsbokslutet per för 1932. (Belopp i MSEK)
PW:I
311231
PW:II
320601
321231
TILLGÅNGAR
Statsobligarioner (not1)
230
303
252
409
238
Monopol 70
68
70
70
70
Svenska dotterbolag
104
92
104
66
Utländska dotterbolag
225
104
328
123
76
Utländska ej kontr bolag
34
34
46
39
Direktägda fabriker
29
174
26
18
Koncernfordringar
275
318
317
356
160
Diverse tillgångar 8
14
7
18
Kassa och bank
12
31
13
6
7
956
1133
998
1140
702
EGET KAPITAL OCH SKULDER
Eget kapital 93
605
641
605
645
Reserveringar
10
124
Brist/Förlust
-271
-25
-102
Bank- o obligationslån
426
398
404
477
420
Skulder till dotterbolag 60
176
80
66
Rörelseskulder
–
1
8
Diverse skulder (not2)
20
38
21
8
5
956
1135
998
1140
702
Not 1. Statsobligationr värderade av Jacob Wallenberg
Not 2. Skulder kvittade mot fordringar
Det skall särskilt påpekas att det inte varit möjligt att få fram underlagen till PW:s bokslut. Enligt uppgift från revisionsbyrån blev dessa förstörda, sedan de efter andra världskrigets slut flyttats från Stockholm till Paris. Vidare bör läsaren hålla i minnet att årsbokslutet för 1931 gjordes först under juni 1932, då PW:s första rapport varit tillgänglig ett par månader. Trots det har man inte fäst något avseende vid PW:s syn på bolagets ekonomiska ställning, vilket självklart är anmärkningsvärt.
De båda boksluten har tyvärr inte samma rubrikindelning, varför jag sökt kompromissa mellan de båda utgåvorna. PW:s utgåvor (liksom årsbokslutet 1931) innehåller en rad reservationer, men som synes är det egentligen bara en post, som skiljer de båda boksluten åt och det är de av Wallenberg värderade statsobligationerna. Hans värdering ligger 170 MSEK (43 procent) under obligationernas nominella värden. Med tanke på den oklara internationella situationen är det svårt att kritisera Wallenbergs värdering.
Det normala i ett krisföretag brukar vara att ju mer man tränger in i dess redovisning desto mindre tillgångar och större skulder upptäcker man. I PW:s fall är det som synes tvärs om. På skuldsidan har banklånen sjunkit med 22 MSEK och redovisad brist minskat med 170 till 102 MSEK. Det senare är naturligtvis närmast uppseendeväckande. Förlusten har minskat mellan de båda bokslutstillfällena! (Något den också gjorde i fallet Kreuger & Toll.) PW – eller rättare sagt granskningsmännen – hade tydligen tagit i litet väl mycket i sin skrämselpropaganda!
Det sista bokslutet ovan, d v s årsbokslutet 1932, skiljer sig som synes kraftigt från de övriga. Största skillnaderna utgör värderingen av dotter- och intressentbolagen, vilket halverades över tiden. Koncernfordringarna räknades ned med 40 procent. Bankskulderna ligger kvar på samma värden, medan skulderna till dotter- och intressentbolag sjönk genom kvittning med drygt 100 MSEK. Förlusten, som man således inte redovisade över balansräkningen, blev 552 MSEK – en närmast otrolig summa!
Den senare redovisningsmetoden hade naturligtvis inget stöd i aktiebolagslagen – man diskonterade i förväg ett bolagsstämmobeslut. Agerandet återspeglar Wallenbergs och andras syn på bolagsstämman. Den är det (fortfarande den dag som i dag är) inget att fästa sig vid!
Styrelsen tillät sig att på egen hand skriva ned aktiekapitalet till 90 miljoner kronor och föra över det nedskrivna beloppet till reservfonden. Denna kvittades sedan mot framtagen förlust efter att 1932 högst överraskande visat en rörelsevinst på 29 MSEK. Hur förlusten (belopp i MSEK nedan) uppstått, har man inte brytt sig om att redovisa i årsredovisningen, men Elmér preciserar underskottet på följande sätt efter att vissa dotterbolagsvärden skrivits upp med 37 MSEK (och 17 MSEK därav kvittats mot monopolvärdet):
Nedskrivning av statsobligationer
Nedskrivning av dotterbolagsaktier
Nedskrivning av IMCO´s aktier
Fordringar på ”Garanta”
Fordringar på ”Continental”
Förloradestatsobligationeutlånade till Kreuger
Övriga nedskrivningar
137
72
163
26
90
33
31
552
Efter att nedskrivningarna bokats mot reservfonden återstod 40 MSEK, vilket kunde kvittas mot balanserade vinstmedel (11 MSEK) och 1932 års vinst (29 MSEK).
I det här sammanhanget finns det anledning upprepa Browaldhs inställning till de bokslut, som PW tog fram för STAB (och Kreuger & Toll): ”Den – – – på P.W. & Co:s utredningar baserade sammanställningen per 31 mars 1932 var av naturliga skäl inte avsedd att ge något uttryck för STAB:s verkliga ställning per balansdagen.”
Åter får vi således beskedet att PW:s tjänster enbart var till för att vilseleda allmänheten och de utländska bankförbindelserna.
Fiktiva vinster, övervärderade tillgångar och undervärderade skulder
Låt oss nu utifrån STAB:s årsredovisningar för åren 1918-39 och 1959-63 samt ovanstående kommentarer försöka oss på att utvärdera påståendena om fiktiva vinster, övervärderade tillgångar och undervärderade skulder.
Fiktiva vinster
PW kom i sitt arbete fram till att STAB under åren 1918-32 (t o m mars) officiellt redovisat vinster efter skatt på 303,3 MSEK, varav 204,8 betecknades som fiktiva och 85,1 MSEK som tvivelaktiga eller extraordinära. Endast 13,4 MSEK ansåg man vara en ”definitivt normal inkomst”.
Håller vi oss till publicerade årsredovisningar, där skatten varje år togs från balanserade vinstmedel, får vi en sammanlagd vinst före skatt t o m 1930 på 338 MSEK (1931 redovisades en förlust på 25,6 MSEK). Enligt årsredovisningarna ökade STAB varje år sin nettovinst med undantag av år 1921. I genomsnitt redovisades den till knappt 26 MSEK. Det hör då till bilden att bolaget expanderade snabbt efter sitt etableringsår 1918, vilket självklart innebar att man prioriterade tillväxt framför vinst. Kostnadssidan var därmed förmodligen onormalt hög. 1932 års vinst, som uppnåddes under STAB:s mest kaotiska år, anges i källorna till 29 MSEK. Den ligger således en bit över nyss angiven genomsnittsvinst och tyder verkligen på att Hildebrands omdöme om vinstkapaciteten ligger närmare sanningen än PW:s!
Ser vi på resultatutvecklingen fr o m 1936 till världskrigets utbrott, då ”gamla” STAB i stort sett var rekonstruerat, får vi följande utveckling (belopp i MSEK). Beloppen är då justerade för indirekt och direkt gjorda nedskrivningar på tillgångarna, avsättningar till skattereserv samt kursvinster (varken kursförluster eller kursvinster särredovisades 1918-31).
1936
1937
1938
1939
36,8
55,1
44,2
35,0
Genomsnittsvinsten för de fyra åren blev nästan 43 MSEK på en starkt valuta- och handelsreglerad, men svagt växande, världsmarknad för tändstickor. Samtidigt sjönk STAB:s andel av världsproduktionen från 40 till knappt 20 procent (inkl minoritetsägande från 56 till 25 procent). Trots detta högst väsentliga tapp på världsmarknaden kunde STAB således visa ovanstående imponerande vinstsiffror. I jämförelse med dessa belopp är det officiellt redovisade vinstsnittet för åren 1918-30 knappast uppseendeväckande högt.
Ser vi sedan på vinstutvecklingen under perioden 1959-63 för STAB-koncernen enligt uppgifter i förvaltningsberättelsen för respektive år, får vi följande tal i MSEK:
1959
1960
1961
1962
1963
33
37
38
36
36
Denna period kan anses vara en normal efterkrigsperiod, då STAB fortfarande i huvudsak var ett tändstickstillverkande företag. För denna period uppgick genomsnittsvinsten per år till drygt 32 MSEK, vilket är 10 MSEK lägre än för perioden 1936-39. Förklaringen ligger i att en rad nationella marknader (flertalet monopolreglerade öststatsländer) förlorats under och efter andra världskriget. STAB:s andel av världsproduktionen, som jag saknar uppgift om, måste nog närmast rubriceras som marginell efter kriget. En delförklaring till redovisade vinster misstänker jag dessutom var Jacob Wallenbergs syn på vinstredovisningar, där dold konsolidering alltid var ledstjärnan. Trots det ligger genomsnittsvinsten som synes fortfarande över den för Kreugerepoken.
Slutsatsen av vinstgranskningen blir att STAB:s verkliga vinster under åren 1918-30 knappast kan ha varit särskilt överdrivna. Om ens något! Hildebrands inledningsvis refererade syn på STAB:s vinstgenereringsförmåga ligger därmed betydligt närmare sanningen än PW:s påstående om fiktiva vinster. Ulf af Trolle påpekar för sin del att vad PW kallat för fiktiva vinster i hans föreställningsvärld ”varit fråga om verkliga vinster, ibland genom att Ivar Kreuger helt enkelt låtit bolaget få vinster som denne gjort i privata affärer”. I och för sig utifrån dagens synsätt oacceptabelt, men helt legalt enligt dåvarande lagstiftning.
Övervärderade tillgångar
Vid diskussionen av STAB:s tillgångar har jag utgått från de officiella balansräkningarna för moderbolaget för åren 1918-31, 1936-39 och 1959-63. Vidare utgörs underlaget för mars 1932 av PW:s två rapporter per detta datum.
Väsentliga delar av STAB:s tillgångsmassa hade inga lätt konstaterade marknadsvärden. Det gällde även statsobligationerna, vilka inte var noterade på någon börs. PW konstaterar emellertid att STAB ägde alla bokförda statsobligationer. De övervärden, som konstaterades i bokföringen, förklarades främst av valutaförändringar, vilka var högst betydande och varierande under perioden. Detta gällde särskilt efter den svenska devalveringen i september 1931. Åren 1931-33 förlorade svenska kronan i värde, låg relativt stilla 1934-35 och förstärktes åren därefter.
Perioden 1959-63 var värdet av innehavda statsobligationer ganska blygsamt. Browaldh konstaterade i sina anteckningar att ”mycket betydande övervärden i förhållande till de av revisionsbyrån beräknade kunnat utvinnas”. Därav kan vi sluta oss till att denna post i varje fall knappast innehöll några övervärden att tala om i bokföringen vid tiden för Kreugers död. Dessutom kunde STAB efter 1936 räkna hem högst betydande valutavinster vid amorteringar och räntelikvider på detta innehav.
Aktieinnehaven var naturligtvis svåra att värdera objektivt i de fall det inte rörde sig om börsnoterade företag. PW konstaterade åter att man funnit bokförda poster överensstämma med verkligt innehav. STAB hade tidigare skrivit ned på dessa innehav 1922 och 1923 (2 MSEK på Öfverums Bruk) och 1927, som jag återkommer till nedan, samt 1929 med 27 MSEK på det tyska aktieinnehavet. Man accepterade med vissa reservationer bokförda värden, vilket rimligtvis tyder på att man inte funnit några notabla övervärden i denna post.
I detta sammanhang finns det anledning att uppehålla sig något vid innehavet i AB Förenade Svenska Tändsticksfabriker. Bokförda värdet på dessa aktier hade 1927 skrivits ned med 13,4 MSEK i samband med vinster vid etablerandet av British Match samma år. Ernfried Browaldh hävdar att det visar, att Kreuger mer eller mindre lurat till sig en oskälig vinst vid skapandet av STAB. Det är ett något överraskande resonemang från en man som hävdar den fria konkurrensens överlägsenhet innebärande att man ibland tjänar på den men ibland förlorar på den. Det råder förvisso ingen tvekan om att Kreuger fick mycket bättre betalt för aktierna i Förenade vid STAB:s bildande än vad ägarna till aktierna i Jönköping-Vulcan fick. Det uppnådde han emellertid i fria förhandlingar med en minst lika stark motpart, vilken uppenbart ansåg det så värdefullt att få Kreuger till ledare för den nya tändstickskoncernen att man var villig acceptera detta överpris. Efterhand skrev de nya ägarna till STAB bort hela värdet på innehavet i Förenade, vilket enbart kan ses som ytterligare ett ”tjyvnyp” mot Kreuger!
I 1932 års bokslut skrevs de svenska aktierna ned med 37 MSEK (Förenade med ytterligare 21 MSEK) och de utländska, främst IMCO, med 204 MSEK. Om nedskrivningarna förklarades av tidigare övervärderingar eller av ändrade förhållanden, framgår inte av källunderlaget. Enbart övervärderingar kan det knappast ha varit, även om sådana säkert förekommit.
Även bokfört innehav av fabriksanläggningar, konstaterar PW, överensstämmer med verkligheten. Posten innehåller emellertid åtskilliga omdiskuterade värden, vilka PW hade svårt att acceptera. Vet man dock det minsta om hur affärer görs med olika länder i Syd- och Öst-Europa, Syd-Amerika och Asien framstår de knappast som så besynnerliga. Inte ens i dag kan man göra affärer i dessa länder utan att betala högst betydande mutor och det var förmodligen minst lika vanligt på Kreugers tid. Självklart belastade Kreuger dessa belopp anskaffningsvärdet för gjorda förvärv, vilka han säkert inledningsvis gjorde över sitt personliga konto. Idag hade Kreuger, såsom exempelvis Bofors, använt något nummerkonto i Schweiz!
För ovanstående två tillgångsposter har PW fogat följande kommentar: ”In regard to these Investments we have also already stated in our introductory remarks that the valuations shown in the Statements submitted are those appearing on the Company´s Books, which, in accordance with our instructions, have been provisionally adopted – – -.“
Ser vi på övriga tillgångsposter i de olika boksluten, så finner vi, att koncernfordringarna i PW:II uppgår till samma belopp som i 1931 års bokslut för att nästan halveras i 1932 års. Det förklaras av att fordringarna på de holländska doterbolagen inom IMCO och Continental upplevdes som i stort sett värdelösa vid den senare tidpunkten, vilket de i stort sett också var. Fordringarna på dessa bolag uppgick i 1932 års bokslut till 153,9 MSEK mot vilket stod en delcredereavsättning om 120 MSEK efter bortskrivning av icke mindre än 204 MSEK.
Övriga tillgångar motsvarade så låga belopp, att det inte finns någon anledning uppehålla sig vid dem.
Det är sammanfattningsvis svårt att frigöra sig från uppfattningen, att STAB:s tillgångsvärden efter hand kom att innehålla en del ”luft”. Hur mycket är det svårt att yttra sig om. Redan 1936 var balansomslutningen dock på ungefär samma nivå som 1927 (579 mot 583 MSEK) och då får vi hålla i minnet den kraftiga nedskrivning, som den svenska kronan utsatts för. (Som en kuriositet kan nämnas att skillnaden mellan 1931 och 1927 års balansomslutningar motsvarar den förlust, som redovisades under 1932!) Utom diskussion står dock att STAB 1932 hade högst betydande tillgångsvärden och – precis som Hildebrand understryker – dessa gav potential för framtida vinstgenerering. Mer ”luft” var det inte!
I detta sammanhang finns det till slut anledning att fästa läsarens uppmärksamhet på att Kreuger redan i det preliminära bokslut för 1931 avseende Kreuger & Toll, som han lät publicera i början av år 1932, hade företagit högst betydande nedskrivningar på obligations- och aktieinnehaven i detta bolag. STAB var i detta läge en andrahandsuppgift för Kreuger. Därför hade han vid tidpunkten för sin död inte hunnit ägna det bolagets årsbokslut uppmärksamhet. Varför skulle han inte ha agerat på samma sätt i STAB som i Kreuger & Toll?
Undervärderade skulder
Ett företags soliditet visar, om det fått en orimlig skuldsättning. Det kan därför vara lämpligt att inleda detta avsnitt med att följa upp STAB:s soliditet för en del av kartlagda år. Nyckeltalet är då använt på traditionellt sätt, d v s summan av aktiekapital, reservfond, balanserade vinstmedel och värderegleringskonton ställt i relation till balansomslutningen.
1918
1923
1928
1931
1932
87
77
76
53
31
1936
1939
1959
1963
29
44
46
54
STAB:s soliditet var som synes redan 1939 högst tillfredsställande efter att under 1932 motsvarat 31 och 1936 29 procent. Även dessa senare soliditetstalen måste anses som acceptabla, varför det kan slås fast, att STAB:s problem efter Ivar Kreugers död var kortsiktiga och hanterbara för vilken aktiv och kompetent företagsledning som helst.
En som mycket snart – efter att först ha eftersträvat en snabb konkurs för STAB – insåg att företaget i realiteten var ett solvent företag med goda framtidsutsikter var Jacob Wallenberg. Han började köpa upp aktier i bolaget och dessa köp intensifierades efter uppgörelsen med IMCO och Kreuger & Toll 1936. I samarbete med ett konsortium under Wallenbergsfärens AB Fiducias ledning hade man redan vid årsskiftet 1937/38 förvärvat 152 000 A-aktier i STAB och innehavet ökade därefter till 231 000. År 1940 övertog Jacob Wallenberg och hans privatägda bolag AB Munex samtliga aktier och behärskade då tillsammans med SEB:s fåtal aktier 25 procent av rösterna i STAB. Innehavet såldes senare till AB Investor och dess dotterbolag AB Duba. Insiderreglerna då? De fanns inte på 1930-talet, så dem behövde inte Jacob Wallenberg lika lite som tidigare Ivar Kreuger tänka på!
STAB:s tyngsta skulder var naturligtvis banklånen. De hade ökat mycket kraftigt under 1931, då Kreuger kämpade för att få behålla sin skapelse. Detta, liksom STAB:s närmast otroliga förmåga att betala av på dem, framgår av nedanstående uppställning över banklånen åren 1930-32 och 1936 (de två förstnämnda åren hämtade ur STAB:s inventarium; för de båda övriga åren saknas specifikationer i STAB:s arkiv i Vadstena. Tillfällighet eller utrensning?):
1930
1931
1932
1936
Svenska banker
38
202
250
218
Övriga utlandslån
44
136
109
71
82
338
359
289
Mellan 1932 och 1936, då “ursprungliga” STAB inte var rekonstruerat, orkade företaget som synes med att amortera hela 70 MSEK. Eftersom den sammanlagda officiella vinsten endast uppgick till 33 MSEK under dessa fyra år, kunde man således bara på dessa år plocka fram dolda värden på icke mindre än 37 MSEK utöver de 60 MSEK som rekonstruktionen kostade 1936. Det tyder väl på att tillgångarna snarare varit under- än övervärderade! Fram till 1939 amorterade STAB 221 MSEK på sina banklån och 9 på obligationslånet jämfört med 1932. Vinsterna under samma period uppgick till 62 MSEK, så nog fanns det dolda värden att plocka fram eller vad sägs om 168 (förutom tidigare nämnda 60) MSEK
Sammanfattning
Låt mig först sammanfattningsvis understryka, att jag inte utesluter, att det förekommit dubbelbokförda vinster och tillgångar samt att skulder utelämnats. Det kan mycket väl ha förekommit, men det jag betvivlar är, att de var särskilt förekommande – om ens alls – i STAB:s redovisning vid tiden för Kreugers död. I den mån sådant förekommit torde det i första hand varit i de holländska finansbolag, vilka Ernfried Browaldh föraktfullt kallade ”dummies”. I STAB anser jag mig ha styrkt, att PW:s tal om fiktiva vinster, övervärderade tillgångar och undervärderade skulder varit betydligt överdrivna eller rentav felaktiga.
STAB var ett i grunden sunt företag med värdefulla tillgångar och en unik marknadsposition, men med en vid tiden för Ivar Kreugers död helt klart svag likviditet. Den svaga likviditeten hade sin förklaring i 1) Kreugers mobilisering av samtliga sina företags likvida resurser i syfte att rädda sitt livsverk men också 2) de orimliga priser han tvingades betala för de aktieförvärv, som inblandade svenska banker påtvingat honom enligt tidigare träffade avtal.
Likviditetssvårigheterna var emellertid inte svårare, som historien också visat, än att de med stöd från inblandade banker gick att räta upp. Bankerna – framför allt Svenska Handelsbanken och Stockholms Enskilda Bank – hade dock också andra planer för Kreugers företagsgrupp. Man såg ett gyllene tillfälle att lägga beslag på några av dem och skaffa sig ett dominerande ägande i andra – företag som sedan visat sig vara några av landets värdefullaste och mest livskraftiga. I detta spel blev Price, Waterhouse & Co:s som internationellt känd revisionsbyrå ett värdefullt redskap. Märkligt bara att en seriös revisionsbyrå ville låna sig till sådan medverkan för snöd vinnings skull!
