DSM nr 2/2001
Skrivet av Jan Gillberg
Brottsbalken andra avdelningen tredje kapitlet handlar om brott mot liv och hälsa. Här stadgar
[1§] att den som berövar annan livet, dömes för mord till fängelse i tio eller på livstid.
Och [5§] den som tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom i vanmakt eller annat sådant tillstånd, dömes för misshandel i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brott som i 5§ sägs att anse som grovt
[§6], skall för grov nisshandel dömas till fängelse, lägst ett och högst tio år.
Den som av oaktsamhet orsakar annans död
[§7], döms för vållande till annans död till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter. Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.
Åsamkar någon av oaktsamhet annan person sådan kroppsskada eller sjukdom som ej är ringa
[§8], döms för vållande av kroppsskada eller sjukdom till böter eller fängelse i högst sex månader.
Försök eller förberedelse till mord, dråp, barnadråp eller sådan misshandel som ej är ringa, så ock för stämpling till mord, dråp eller grov misshandel eller underlåtenhet att avslöja sådant brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kapitlet brottsbalken stadgas.
Detta är stadganden som har sina rötter i urgammal svensk rätt med de gamla landskapslagarna som det första mer genomarbetade regelverket. Det handlade då om ett rättsskydd med avseende på den enskildes – som uttrycket var och är – ”liv och lem”. Knölpåken och andra primitiva redskap för att döda och skada var vad som då användes i den brottslighet som den tidens ”civilisering” sökte skydda sig mot. Sedan dess har brottsutövandet tagit allt mer sofistikerade hjälpmedel i sin tjänst; i stort samma hjälpmedel som den Detta är stadganden som har sina rötter i urgammal svensk rätt med de gamla landskapslagarna som det första mer genomarbetade regelverket. Det handlade då om ett rättsskydd med avseende på den enskildes – som uttrycket var och är – ”liv och lem”. Knölpåken och andra primitiva redskap för att döda och skada var vad som då användes i den brottslighet som den tidens ”civilisering” sökte skydda sig mot. Sedan dess har brottsutövandet tagit allt mer sofistikerade hjälpmedel i sin tjänst; i stort samma hjälpmedel som den statsmakt som tillerkänns ”monopol” på våldsutövandet använder sig av för att ”i laga ordning” hävda detta ”monpol” något som har brottsbekämpandet som sitt mest tydliga uttryck. Här sker en ”utveckling”, som tar sig uttryck i en fortgående ”upprustning”, där medel och motmedel blir allt effektivare/kraftfullare.
Det mediala hotet
De ”brott mot liv och hälsa” som enligt detta urgamla synsätt avser övergrepp mot den enskilde ”till liv och lem” inbegriper inte sådana brott, som i vår tid kommit att utgöra ett allt större hot mot den enskilde och som har att göra med övergången från det instrumentella till det mediala samhället. Allteftersom vi lärt oss att skydda oss mot ”knölpåkshoten” och allteftersom eskaleringen av möjligheterna att ”instrumentellt” förgöra varandra resulterande i olika slags ”terrorbalanser”, håller en ny form av hot på att gripa omkring sig: det mediala hotet. Det talas redan om ”IT-kriget” som det framtida kriget. Men det mediala hotet tar sig många andra uttryck. I ”konkurrenskriget” företagen emellan har det blivit allt viktigare att se till att ha ”media” på ”sin sida” samtidigt som det ligger stora ”vinster” i att värsta konkurrenten får media mot sig. Detta slags ”konkurrenskrig” tar sig än tydligare uttryck på marknaden för politisk makt och inflytande. Vi minns alla Affären Mona Sahlin som via kanslihusläckage blev till en mediastorm med avgörande betydelse för successionen inom inte bara det regerande partiet utan i Sverige som sådant.
Att ränkor av olika slag haft betydelse för samhället och dess utveckling är ingenting nytt. Det nya är att övergången till mediasamhället har skapat förutsättningar för förändringar i den totala hotbilden, där det mediala hotet i sina olika former och med sina skilda uttryck har blivit en allt betydelsefullare faktor. Och detta är något som det för sin utveckling betydligt trögrörligare rättssystemet inte hunnit anpassa sig till. Där förhärskar i stället tänk- och synsätt som utgår från det slags instrumentella hot, som hämtar sin kraft i olika former av fysiskt våld. Att bli uthängd på den massmediala skampålen eller som uttrycket lyder ”hamna på löpet” är inte sällan ett större både hot och straff än vad någon domstol har makt och myndighet att utdöma ens för mycket allvarliga brott. Ta det just aktuella exemplet med den norska politikern, som hade sex på ett hotellrum med en flicka han trodde var äldre än vad det senare visade sig att hon var. Och vem kan säkert veta vem som provocerade/lockade vem, hur och varför?
Att massmedierna kommit att i angiven mening bli en ”hot- och straffaktor” är förvisso inte något nu plötsligt uppkommet. Karaktärsmordet på Ivar Kreuger daterar sig till 1932. Det karaktärsmord som inledde Dreyfusaffären daterar sig till 1894. Det nya är att vad som tidigare var enstaka omskakande händelser nu – och då inte i ringa grad som effekt av ”upplagekonkurrensen” även uttryckt som ”tittarsiffror” – kommit att tillhöra den ”mediala vardagen” ända dithän att jakten på ständigt nya avslöjanden blivit en överlevnadsfråga för de stora mediahusen – en jakt där den säljande detaljen är viktigare än det betydelsefulla sammanhanget för att inte tala om något så dammigt som det historiska perspektivet. Expressens chefredaktör Staffan Thorsell lyser dessa dagar som en sol över att tidningen visat ett bättre resultat än på mången god dag. En inventering av det gångna årets löpsedlar skulle kunna ge en – kunde man hoppas – nyttig fingervisning om hur massdistribuerade tidningar av idag tjänar sina miljoner och om hur många offer för uppblåst sensationsmakeri det krävs för att hålla vinsten uppe på godtagbar nivå.
Det mediala våldet
Ett hot som övergår till handling kallar vi för våld. Har vi accepterat att tänka i termer, att det förekommer ”mediala hot”, tvingas vi i konsekvensens namn att i vår begreppsarsenal inbegripa begreppet ”medialt våld”. Sådant våld kan förekomma både i ”det stora” och ”det lilla” – både i sammanhang som FOA-experterna talar om som det framtida IT-kriget och sådant som vi i det massmediala sammanhanget associerar med begreppet ”drevet”. I dag finns det ingen lagstiftning som skyddar mot och/eller beivrar det mediala våldet. På den mediala våldsmarknaden råder en frihet, som är större än på någon annan marknad.
Reklam och marknadsföring är reglerad i en särskild marknadsföringslag. Det är förbjudet att vilseleda i marknadsföringen men för det kommersiella sensationsmakeriet finns inte något motsvarande regelverk. Konkurrensen företagen emellan är reglerad i den konkurrenslagstiftning, som länge funnits men som nu i kraft av – som hon numera omtalas – ”superkvinnan” Ann-Christin Nykvist väckts till liv. För den mediala våldsmarknaden är det tryckfriheten som gäller.
Med lätt tillspetsning kan den mediala vålds- marknaden i sin närmast hämningslösa frihet beskrivas som anarkisk på ett sätt, som för tanken till den oreglerade frihet som vällde in när de totalreglerade öststatsekonomierna plötsligt skulle ta klivet från planhushållning till marknadshushållning. Vad som är ”frihet” i ett samhälle eller på en marknad utan lagar och regler är någonting helt annat än i ett samhälle, där det finns sådana lagar och regler och man hunnit utveckla en tradition kring deras tillämpning.
Deformeringseffekter
I alla anarkiska tillstånd är det de starka, som är först med att hitta metoder att möta de hot och risker, som utmärker det anarkiska tillståndet. Ofta är det också dessa – de starka, ofta samtidigt de rika eller tydligare uttryckt de rikaste – som är mest utsatta genom att det är de, som har mest att förlora i ett samhälle eller på en marknad utan ett i regler och lagar förankrat fungerande rättsskydd. Ett uttryck för utvecklingen av de starkas ”självförsvar” är att skydda sin utsatthet med så kallade fallskärmsavtal. Om blixten slår ner är det viktigt att ha huset försäkrat. När drevet går gäller det att ha en ordentlig fallskärm. Men inte bara det. Positionens ”utsatthet” ställer krav på löner och pensionsavtal på nivåer, som är svårt att relatera till det arbete som skall utföras utan som bara – ibland uttalat, ibland inte – låter sig motiveras med just ”utsattheten”. På detta sätt har det mediala hotet blivit en betydelsefull faktor för utvecklingen av den skiktning, som brukar omtalas som de växande klassklyftorna – en aspekt som det kan bli svårt att få medierna att föra upp till debatt. Vad säger Mats Bergstrand – debatt- redaktör på DN Debatt och Sveriges fjärde viktigaste opinionsbildare? En annan aspekt på vad som följer av det anarkiska mediavåldet: Vad är det för människor vi får som ställer upp i konkurrensen om dessa utsatta jobb?
Hur är dessa beskaffade?
Att de rimligen måste ha hyggliga förståndsgåvor mätt i IQ är en sak. Men hur står det till med deras emotionella intelligens – den som modern psykologisk forskning börjat mäta i EQ? Måste man vad gäller EQ vara nollställd för att kunna tåla de påfrestningar, som ”toppskiktet” utsätts för i samhällen, där det oreglerade mediavåldet tillåts att florera? Och vad blir effekterna om denna och andra faktorer leder till att urvalet ”ledare” blir sådant att man enligt lagen om den kritiska massan passerat den gräns, då de som sitter i toppositioner – det må gälla i politiken, näringslivet eller inom medierna själva – utgörs av EQ-nollor i en utsträckning, att de är normerande för både människo- och samhällssyn? (l) Och vad är det för slags politiker som rekryteras i ett sådant samhälle? När övergår ”kvaliteten” stryktålighet , till att bli uttryck för emotionell insufficiens? Är det en slump att unga och lovande politiker som jag kommit att uppfatta som utrustade med en hög EQ – låt mig nämna Thomas Idergard och Niklas Nordström – lämnar politiken? Och var det därför bara följdriktigt att Björn Rosengren slog ut Niklas Nordström i valet om ordförandeskapet i Norrbotten? En ytterligare aspekt är, att den oreglerade marknaden för det mediala våldet inte minst på hotstadiet öppnar sig för allsköns uppgörelser i nedrighetens och illasinnandets tecken. Det av journalister och deras ”informationsleverantörer” krampaktigt försvarade ”källskyddet” fullgör här funktion som en både lömsk och virulent förstärkare.
I det moderna mediasamhället behövs ett utvidgat rätts- och medborgarskydd
I det moderna mediasamhället ställs nya – från de gamla landskapslagarna artskilda – krav på ett i lag reglerat rätts- och medborgarskydd. På min tid som VD i Sveriges Marknadsförbund – i dessa frågor tog jag match med både Carl Lidbom och Sven Heugren – underkändes argumenteringen, att näringslivet genom sina organisationer skulle anförtros uppgiften att genom ”själsanering” stävja oarterna inom reklamen och marknadsföringen. Vi fick den första marknadsförings- lagen och världens första Konsumentombudsman. Året var 1970 – således för drygt 30 år sedan. Ändå vill jag mena att den självsanering, som då bedrevs genom vad som kallades Näringslivets Opinionsnämnd med Sten Tengelin som primus motor, bedrevs med en vida större fermitet än den som någonsin bedrivits av mediernas motsvarande ”självsaneringsorgan”. Med den utveckling vi nu fått – med en våldsamt ökad mediamakt och ett starkt tilltagande mediavåld – krävs ett helt annat upplägg med klar och tydlig förankring i det allmänna rätts- och medborgarskyddet. Ett första och för en sådan förändring avgörande steg är att utvidga strafflagens stadganden om brott mot liv och hälsa till att gälla brott mot liv, heder och hälsa, varvid karaktärsmord skall bedömas i paritet med fysiska mord. Dessutom krävs en översyn av källskyddet. Som detta skydd i dag är utformat har ”att gå till pressen” av många – inte minst personer med dunkla syften – blivit ett ”effektivare” och för anmälaren ”säkrare” alternativ till ”att gå till polisen”. Den som missbrukar källskyddet skall löpa risk, att skyddet blir förklarat ogiltigt med konsekvensen, att den som missbrukat skyddet riskerar att bli straffad ävensom att bli ådömd skadestånd.
Givet möter en här förordad förändring eller snarare utvidgning av rätts- och medborgarskyddet ett antal grannlaga avvägningsproblem. Dessa får dock inte utnyttjas som förevändningar för att avstå från ett till det moderna mediasamhället anpassat rätts- och medborgarskydd. Här påtalade – det finns många fler – effekter av det alltmer otyglade mediavåldet gör det utvidgade rätts- och medborgarskyddet till – som jag ser det – den viktigaste vitaliseringsfrågan för den nu av mediamakten hårt ansatta svenska demokratin, där media tenderar att gälla som ”den första statsmakten” i stället för som tidigare ”den tredje”. (2) Att problemen är likartade i andra länder visar bara att det här är en fråga, som har att göra med hur länderna världen över gått in i en ny tidsålder – mediaåldern – och att det uppstått en eftersläpning i den institutionella anpassningen till denna förändring.
(1) Detta kan illustreras med ett skrämmande exempel presenterat i ett internt utbildningssammanhang av en tidigare psykiater och numera chef för ett headhuntingföretag. I sin tidigare verksamhet hade personen ifråga använt sig av en matris vid identifiering av psykopater. De flesta människor har i sin personlighet inslag som konstituerar vad vi menar med en psykopat. Enligt den matris som här tillämpades är det, när antalet inslag uppgår till cirka 5 av 24 möjliga, som man kan börja tala om att personen är psykopatisk. Uppdraget var nu att hitta en VD till ett företag, där den omedelbara uppgiften var att avskeda 300 människor och detta på en mindre ort och därför med alldeles särskilt stora genomslags- effekter. För detta önskade man en person med en utpräglad psykopatisk personlighetsprofil – en människa som likt en robot skulle vara i stånd att genomföra den önskade
”neddragningen”. När detta väl var gjort hade VD:n att se fram emot alt själv bli avskedad men då med rejält tilltagen fallskärm. tillbaka
(2) Ibland talas det om den lagstiftande, den styrande och den dömande makten. Detta med referens till Montesquieu, som levde och utvecklade sina tankar för så där 250 år sedan. Lägger man till ”pressen” som en ytterligare statsmakt borde den bli ”den fjärde statsmakten” l svensk debatt och tillhörande vokabulär har emellertid ”pressen” – numera ”medierna” – länge gällt som ”den tredje statsmakten”. Eftersom ingen av de tre först nämnda övergått till att omnämnas som ”den fjärde statsmakten” måste det tolkas som att någon av dessa tre anses ha bortfallit. Här finns det rimligen bara två att välja mellan: den som representeras av riksdagen eller den som representeras av domstolarna. Den frågeställningen tenderar dock att bli akademisk i och med att medierna allt tydligare väller fram som den första statsmakten med de andra som alltmer subordinerade. tillbaka