DSM 3/2005

Skrivet av Jan Gillberg

I fjol höll undertecknad ett föredrag på Tekniska Muséet i Stockholm i samband med en temadag på ämnet Ivar Kreuger och Tändsticksbolaget anordnad av Tekniska muséets vänner och Tändsticksmuséets vänner. Mitt bidrag till denna temadag hade rubriken: ”Ivar Kreugers liv och verk i ny belysning”. Här återges föredraget i något överarbetad form.

Om Ivar Kreuger är först som sist att säga: Ingen annan svensk har varit först så hyllad och beundrad, sedan så skamligt förtalad och beljugen. Han var en visionernas man och hade förmåga att förverkliga sina visioner. En entreprenör i megaklass. I kraft av detta upplevdes han av den förhärskande makt- och finansstrukturen som ett allvarligt hot.

Ivar Kreuger föddes den 2 mars 1880 i Kalmar. Där tog han sin – som det på den tiden hette – mogenhetsexamen vid 16 års ålder. Tre år senare – således då han var 19 år – diplomerades han vid Kungliga Tekniska Högskolan. Han var därmed civilingenjör i maskinbyggnadsteknik. Det gick fort för Ivar Kreuger.

Han gav sig sedan ut i världen för att vidga sina vyer och förvärva ny spännande kunskap. I USA arbetade han som projektledare vid några av de då ledande amerikanska byggnadsföretagen. USA var då ett land som undergick en fordmidabel byggkonjunktur, där den ena skyskrapan sköt upp efter den andra. Ivar Kreuger lärde sig att bygga med betong och han lärde sig – inte minst – amerikansk organisationseffektivitet. I det pulserande och effektiva USA utvecklade han det logistiska tänkande, som i hög grad bar fram hans framgångar och för vilket han helt uppenbart hade en enastående naturlig begåvning. Och han tog till sig den puls, den dynamism som i så hög grad var utmärkande för amerikanskt företagande.

 Kreuger & Toll
Tillbaka till Sverige bildade Ivar Kreuger tillsammans med barndomsvännen Paul Toll byggnadsföretaget Kreuger & Toll. Året var 1908.

Redan inom något år var Kreuger & Toll det i Sverige ledande byggnadsföretaget. Några av de byggnader som än i dag ger Stockholm dess karaktär byggdes dessa år av Kreuger & Toll. Det gäller Stockholms Stadion, som blev klart i rekordfart inför de olympiska spelen 1912. Detta – märk väl – fyra år efter att byggnadsfirman grundades. Själv var Ivar Kreuger 32 år. Andra monumentalbyggnader med signum Kreuger & Toll är NK-huset, Kungstornen och Tändstickspalatset. Bara för att nämna några.

Före första världskriget hade Kreuger & Toll dessutom hunnit etablera sig i Finland, Ryssland, Tyskland och Belgien. Som sagt, det gick fort för Ivar Kreuger.

Genom fastighetsbolaget Hufvudstaden – ett dotterföretag till Kreuger & Toll – blev Kreuger också ledande inom fastighetsbranschen. Detta redan före det första världskriget.

Kreugers plattform
Delvis parallelt byggde Ivar Kreuger upp den världskoncern genom vilken han kom att behärska världsmarknaden för vad som då var en nödvändighetsvara, nämligen tändstickor.

Familjen Kreuger ägde och drev ett par mindre tändsticksföretag. En sammanslagning skedde med några andra likaledes små och föga lönsamma tändsticksföretag. Året var 1913. Det nya företaget fick namnet Förenade svenska tändsticksfabriker. Ivar Kreuger blev dess VD.

Förenade svenska tändstickfabriker växte snabbt och kunde 1917 ingå som jämbördig partner med Jönköping Vulcan AB i vad som blev Svenska Tändsticksbolaget AB, dvs STAB. Ivar Kreuger blev nybildningens VD.

Samma år – således 1917 – uppdelades Kreuger & Toll i ett emissions- och holdingbolag (kort och gott kallat Kreuger & Toll) och ett byggnadsföretag kallat Kreuger & Toll byggnadsaktiebolag.

 ”Ny svensk stormaktstid”
 Kreuger & Toll blev vad som i dag skulle kallas Kreugerkoncernens ”maktbolag”. Med Kreuger & Toll som bas genomfördes en utlandsexpansion i ett tempo och i en omfattning som är svår att förstå. På några år lyckades Ivar Kreuger utveckla sin koncern till något av en världsmakt. I förhandlingarna om de lån – bland annat inom den så kallade Youngplanen – som skulle hjälpa Europa att återhämta sig efter det första världskriget, deltog Ivar Kreuger sida vid sida med långa raden statsöverhuvuden. Han ställde själv upp som betydande delfinansiär av dessa lån. Och hemma i Sverige talade man brett och vitt och inte utan inslag av chauvinism om en Ny svensk stormaktstid.

Hur var det möjligt för Ivar Kreuger att komma i denna position?
                
Den frågan låter sig inte besvaras i ett kort anförande. Jag menar dessutom, att det är en fråga som heller inte fått något fullödigt svar – ja, knappt något svar alls – i forskningen kring Ivar Kreuger och hans framgångssaga. Det är som om den ekonomiskhistoriska forskningen velat dra en slöja över allt detta märkliga och beundransvärda.
Kreugers gyllene affärsidé 
Utan att närmare gå in på hur Kreugerkoncernen kunde bli den världsmakt den blev, skall jag dock hastigt beröra vad som var Ivar Kreugers bärande affärsidé med sammanhängande strategier.

Efter första världskriget led Europa brist på kapital. Samtidigt fanns det gott om kapital i USA. Det gjorde att pengar var billiga i USA och dyra i Europa. Detta kunde bankirerna på Wall Street dra nytta av. Man lånade ut stora mängder kapital till för europeiska förhållanden resonabla räntor. Marginalerna blev ändå tillräckliga för att Wall Street-bankirerna skulle tjäna rejält på dessa lånetransaktioner.

Vad Ivar Kreuger nu gjorde var att låna upp billigt kapital på den amerikanska marknaden och sedan erbjuda det på kapital nödlidande Europa så kallade statslån, där låntagarens motprestation var att ge Kreuger monopol på försäljningen och/eller tillverkningen av tändstickor plus en tillkommande ränta, som dock genom den här typen av kombinationsaffärer kunde bli några snäpp lägre än vad Wall Street-bankirerna kunde erbjuda. På det här sättet kunde Kreuger som ett exempel konkurrera ut finanshuset Morgan när det gäller ett stort statslån till Frankrike. Medan Morgan erbjöd lånet till 7 procent, erbjöd Kreuger lånet till 5 procent. Ivar Kreuger blev för Wall Street-bankirerna och deras europeiska samarbetspartners en högst besvärande uppstickare.

Vidare införde Ivar Kreuger en ny typ av värdepapper – så kallade paticipating debentures. En form av värdepapper som kombinerade obligationens säkerhet mot förlust med aktiens möjlighet till del av uppkommen vinst. Genom att emittera denna typ av värdepapper – allmänt omtalade som Kreugerpapper – var det möjligt för Ivar Kreuger att förse sin koncern med det risk- och expansionskapital som möjliggjorde den fabulösa utvecklingen.

Ett viktigt inslag i Kreugers strategi var att riskfördela. Att inte lägga alla ägg i samma korg. Kreugerkoncernen kom att omfatta ett stort antal företag inom vitt skilda branscher och i något fall genomförde han ytterligare en företagsbildning liknande den då STAB bildades. Det gällde inom en bransch som i likhet med tändsticksindustrin på 1910- och 1920-talen var i behov av en genomgripande strukturrationalisering. Jag syftar på tillkomsten av Svenska Cellulosaaktiebolaget. Året var 1929. Liknande planer – och då worldwide – fanns inom telefonins område, där en sammangning av svenska LM Ericsson och amerikanska ITT hägrade.

Arvet efter Kreuger
 På det här sättet kan en lång rad av de företag, som ännu in i vår tid kommit att utgöra ryggraden i svenskt näringsliv ges beteckningen ”Kreugerföretag”. Förutom STAB, Hufvudstaden och nu nämnda Cellulosabolaget och LM Ericsson gäller det för att nämna några av de största och betydelsefullaste Boliden, Grängesberg, Stora Kopparberg, SKF och Skandinaviska Banken, varav dock några fusionerats eller på annat sätt ingår i nybildningar.

Lägg till detta alla de företag runtom i världen, som ingick i denna av Ivar Kreuger skapade Världskoncern. Uppgiften att förklara hur allt detta på så kort tid var möjligt är det ännu ingen, som försökt sig på att riktigt skildra och närmare förklara. Är det inte märkligt

Plötsligt var det som verkligheten aldrig funnits
 Svaret på den frågan hänger nära ihop med Ivar Kreugers plötsliga bortgång den 12 mars 1932. Vad som sedan följde var som en total scenväxling i ett grekiskt ödesdrama. Som om en ny verklighet ersatt den gamla välkända. Plötsligt var det som allt det som varit så påtagligt och givit upphov till alla dessa framgångar aldrig funnits. Det var nästan som om Ivar Kreuger inte funnits – i varje fall inte den Ivar Kreuger som en hel värld lärt känna som den mirakulöst framgångsrike Tändstickkungen. Plötsligt ersattes hyllandet av ett beljugande, som saknar motstycke.

Att scenväxlingen hade sina särskilda upphovsmän på samma sätt som själva det faktum, att Ivar Kreuger plötsligt rycktes bort måste man vara mer än lovligt naiv för att inte inse. I synnerhet mot bakgrund av allt som på senare tid framkommit. Det ena hänger ihop med det andra.

Kort sagt: Ivar Kreuger mördades. Mordet fullföljdes sedan med såväl ett karaktärsmord som ett rånmord. Därmed inte sagt att förövarna av de olika morden är desamma. Således behöver de som rånmördade Ivar Kreuger inte vara desamma som tog honom av daga. Och de som deltog i karaktärsmordet – en del gör det fortfarande – tillhör sin särskilda kategori mördare. Tillsammans bildar de en högst brokig skara. 

Mordet på Ivar Kreuger
 Jag skall här inte närmare ge mig in på varför man inte behöver så mycket som tveka om att det var frågan om ett mord. Frågan är helt övertygande besvarad i Lars-Jonas Ångströms 1987 och 1988 i tidskriften DSM publicerade artiklar. Den som läst dessa båda artiklar och sedan kanske Ångströms av DSM år 2000 utgivna skrift ”Kreuger-Mordet” och fortsätter att hålla fast vid den både bizarra och av flera uppenbara skäl omöjliga självmordsteorin, kan bara vara å det mentala ovanligt krokigt utrustad. Jag bortser då från de som ex officio eller av stipendieskäl anser sig måsta framhärda vid självmordsteorin.

Själv har jag i detta sammanhang kunnat bidra med några viktiga puzzelbitar, som inte bara visar att Ivar Kreuger mördades utan att han mördades med ett stickvapen efter att först ha drogats. Därefter sköt mördaren ett löst skott mitt över sticksåret för att sedan trycka en dagen innan inhandlad pistol i Kreugers vänstra hand. Genom det lösa skottet spreds en del krutpartiklar. Detta för att missleda polisen. (Anmärkning: I allt väsentligt stöder jag det mordscenario som Stig Johansson presenterar i detta nummer av DSM – se sidan 15).

Ibland menar jag att den moderna Kreugerforskningen (Ångström och andra inklusive mig själv) är väl ambitiös, när den försöker addera den ena omständigheten till den andra som stöd för detta uppenbara att Ivar Kreuger mördades. Det kan nästan bli kontraproduktivt på det sättet, att det förmedlar en föreställning om att vi själva – trots allt vad vi lyckats visa – inte skulle vara till hundra procent övertygade utan hela tiden behöver finna ytterligare belägg för det vi redan på ett övertygande sätt visat.

Egentligen borde det räcka med att peka på den omständigheten att det omöjligen kunde ha varit Ivar Kreuger som inhandlade den pistol, som mördaren kvarlämnade. Det är till fullo styrkt att pistolen inhandlades vid en tidpunkt, då Ivar Kreuger och Krister Littorin ostridigt satt i möte på Hotel Meurice tillsammans med Oscar Rydbeck. Man kan också fråga sig: Hur skulle – med allt som framkommit – någon kunna presentera ett sammanhängande självmordsscenario utan att detta skulle framstå som knäppskalleaktigt? Mig veterligen är det ingen som ens försökt. I varje fall inte på de senaste 50 åren Jag bortser från de minst sagt spekulativa och illa underbyggda resonemangen i Björn Gäfverts rikligt stipendierade doktsavhandling.

De antaganden, spekulationer och resonemang som förts fram och sedan megafonerats som stöd för självmordsteorin håller helt enkelt inte. Alltså var det frågan om mord och ingenting annat, något som i sig styrkts genom den moderna och jämfört med den ”stipendiebaserade” – om jag själv får säga det – intellektuellt betydligt spänstigare Kreugerforskningen.

Motivbilden
 Utöver allt detta – skall vi säga – ”polis- och utredningstekniska” kommer, att Ivar Kreuger inte hade något rimligt motiv att begå självmord. Dessutom var han minst av allt typen för att begå en sådan handling – framförallt inte hastigt och utan sammanhang med det han just befann sig mitt uppe i med olika inplanerade möten och ett antal stora och spännande framtidsprojekt att ta tag i. Detta dels i Tyskland, dels i Italien.

Visst hade Kreugerkoncernen genom baissisternas olika aktioner fått sin likviditet sargad. Men som både Lars-Jonas Ångström (”Därför mördades Ivar Kreuger”, 1990) och Sven Olof Arlebäck (”Kreugerkraschen – storbankernas verk” 2000), visat var de likviditetsproblem, som kulminerade kring årsskiftet 1931-32 avklarade. Kreuger hade i mars 1932 läget under kontroll och kunde se den närmaste tiden an med tillförsikt. Det till skillnad från baissisterna som stod inför gigantiska leveransproblem, när de bara inom dagar och veckor var tvingade att köpa igen Kreugeraktier, som de sålt genom så kallad blankning. Det var på den sidan av stridslinjen som panik började sprida sig! 

Om Ivar Kreuger inte hade mördats utan fått leva
 Låt mig nu övergå till en annan och på många sätt större och viktigare frågeställning – större och viktigare därför att detta om mordet är något vi vid det här laget kan lägga ad acta. Låt vara att det också gäller att få den saken att komma till uttryck i uppslagsböcker och historieundervisningen.

Den frågeställning som jag skulle vilja aktualisera är: Om Ivar Kreuger inte hade mördats utan fått leva. Vad hade då hänt? Hur hade utvecklingen då gestaltat sig? Hur hade den utvecklat sig på kort sikt? Hur hade den utvecklat sig på längre sikt? Hur hade den utvecklat sig utifrån ett svenskt perspektiv? Hur hade den utvecklat sig utifrån ett världspolitiskt och då främst europeiskt perspektiv?

Detta är frågeställningar som det vore värdefullt om svensk ekonomisk historisk forskning ägnade intresse och resurser åt. Hur en sådan forskning skall bedrivas finns det modeller utvecklade inom den skola för kontrafaktisk analys. Som det första stora namnet inom denna disciplin brukar Robert Fogel vid Chicagouniversitetet nämnas. Fogels doktorsaavhandling – det arbete som kom att innebära genombrottet för den kontrafaktiska analysen – gäller frågeställningen: Hur hade USA utifrån olika aspekter kommit att utvecklas, om de tekniska uppfinningar som möjliggjorde järnvägsbyggandet inte kommit till? I Frankrike finns en hel rad historiker som bedriver forskning utifrån kontrafaktiska perspektiv. Le Roy Ladurie och Pierre Chaunu är de kanske mest namnkunniga.

Om Ivar hade kunnat fullfölja sin statslånveksamhet till de stater, som glänsade till Stalins Sovjetunionen, och industrialiseringen och därmed välståndsutvecklingen i Öst- och Centraleuropa fått ytterligare viktig stimulans, hade detta kunnat smitta av sig österut och tvinga Stalin på fall. Och en halv välrd hade undsluppit kommunistiskt förtryck och lidande. (Med blått anges de stater omgivande Sovjetunionen som erhållit Kreugerlån. Även Frankrike och Tyskland – anges med streckat blått – hade fått stora Kreugerlån med betydlse för dessa länders återuppbyggnad efter första världskriget.
Några hypotetiska svar
 Hypotetiskt kan jag tänka mig följande delsvar på här anförda frågebatteri:
 •  I det korta perspektivet hade en lång rad av baissespekulanterna mot Ivar Kreuger och hans koncern gjort konkurs. Dessutom hade en lång rad av dessa aktörer – något som ju också skedde med ett antal av de franska – hamnat i fängelse. En intressant fråga är vilka av finanshusen på Wall Street som hade fått bita i gräset? Hade JP Morgan klarat sig? Vad hade detta i sin tur kort- respektive långsiktigt betytt för den från Wall Street utövade finansmakten? 
•  I det korta perspektivet hade Per Albin Hansson inte kommit till makten, som han nu gjorde hösten 1932. Kort- och långsiktigt hade det maktens duopol som efter riksdagsvalet 1932 bildades mellan SAP och Wallenbergs aldrig uppstått. Därmed hade Sverige inte fått en skattepolitik som gynnar ”den förvaltande storföretagsamheten” – bland annat genom positiv särbehandling av Wallenbergs ”maktstiftelser” – på bekostnad av ny- och tillväxtföretagandet. Vad hade inte detta i sin tur betytt för den både kortsiktiga och långsiktiga ekonomiska utvecklingen? Hur annorlunda hade inte svensk företagsstruktur av i dag sett ut – en struktur som i hög grad vilar på företagsbildningar från dels tidigt 1900-tal, dels av Kreuger bildade och – som det visat sig – extremt livkraftiga företag. 

•  I det korta och långa perspektivet hade inte den mörkläggar- och desinformationskultur, som i så hög grad kommit att utmärka Sverige, utvecklats – en kultur som grundlades med den presskampanj – anförd av Dagens Nyheter – som inleddes bara några timmar efter mordet på Ivar Kreuger.
Denna kultur och tillhörande nätverk har sedan utmärkt sig i en lång rad sammanhang i neutralitets-politiken, rättsskandalerna på 50- och 60-talen, DC 3-an, bordellaffären, Palmemordet, Estonia, Anna Lindh-mordet och nu senast omständigheterna kring Christer Petterssons död. 
•  I det korta och långa perspektivet hade den gamla robusta svenska rätts- och ämbetsmannastaten inte drabbats av den krackelering, som vad gäller sin uppkomst daterar sig till då landshövding Nils Edén lät sig tubbas till att ställa in obduktionen av Ivar Kreuger.
 •  I det korta perspektivet – om Ivar Kreuger hade kunnat fullfölja ”det stora tyska lånet” med ty åtföljande stabiliseringseffekter på den tyska ekonomin – är det inte säkert att Hitler kommit till makten alternativt att Tyskland blivit finansiellt beroende av den ”Världsmakt” Kreuger kommit att bli, som värnade freden – till skillnad från långa raden Wall Street-bankirer med världsomspännande intressen i olika rustningsindustrier. Ivar Kreuger var rakt igenom ”byggare” – inte destruktör.
 •  I det både korta och längre perspektivet hade – om Ivar Kreuger kunnat fullfölja sin statslåneverksamhet till de stater som gränsade till Stalins Sovjetunionen – industrialiseringen och därmed välståndsutvecklingen i Öst- och Centraleuropa fått en stimulans, som kunnat smitta av sig österut och tvingat Stalin på fall.
 Dessa båda senare kontrafaktiska effekter hade kunnat bespara Europa från ett andra världskrig och en halv värld från kommunistiskt förtryck och lidande. Mordet på Ivar Kreuger kan ha varit en händelse i paritet med när Alexander den store inte lyckades driva igenom sitt beslut att marschera mot Ganges efter att hans efter två månaders tropikregn tröttkörda trupper vägrade att lyda hans order. Historiker menar att denna vägran kom att få en för hela Västerlandets historia avgörande beydelse. På samma sätt kan det ha varit, när mörka krafter – vilka de nu än var – mördade Ivar Kreuger.
____
Detta föredrag hölls den 14 mars 2004 i Wallenbergssalen på Tekniska Muséet inför en publik på cirka 150 personer. Pressen var inbjuden. Inte en enda journalist behagade infinna sig.

Lord John Maynard Keynes i BBC den 14 mars 1932:
”Vi har nyss i Ivar Kreugers tragiska död sett ett gripande exempel på individens hjälplöshet. Här ägde vi en man, som besatt sin tids kanske största konstruktiva finansbegåvning, en man vars vittfamnande verksamhet i detta ords mest omfattande innebörd var av allmän betydelse och som ansåg det som sin uppgift att i efterkrigstidens kaos skapa kanaler mellan länder med kapitalresurser i överflöd och sådana som var i bittert behov därav. Han byggde på solid grund och omgav sitt verk med alla garantier som det stod i mänsklig makt att utfundera. Han fick uppleva vad de okunniga skulle kalla spelarens vanliga öde, men i själva verket krossades Ivar Kreuger mellan en frusen världs isberg, som det inte står i mänsklig makt att tina upp och ge det normala livet värme.”