DSM 3/2005

Skrivet av Jan Gillberg

Wahlström & Widstrand har nyligen utkommit med en vad gäller utförandet mycket tilltalande bok: Bilden av Sveriges historia.

Undertiteln är dock konstig: ”Fyrtio sätt att se på 1900-talet”. Boken handlar naturligtvis inte om fyrtio sätt (olika sätt) att se på 1900-talet. Bokens idé är att utifrån 40 bilder skildra lika många episoder under det gångna seklet.

En av bilderna är bilden av Ivar Kreuger, när han ligger i den kista med glasfönster i vilken han fraktades efter sin död från Paris till Stockholm. Den som betraktar och utifrån sitt betraktande uttrycker tankar och meningar är filosofie doktorn i historia Åsa Linderborg tillika flitig medarbetare på Aftonbladets kultursida. 

Åsa Linderborgoch obduktionen som inställdes 
Redan efter att ha läst första stycket i denna betraktelse måste varje något så när orienterad läsare fråga sig, hur denna Linderborg ens kunnat få godkänt i gymnasieskolans grundkurs i historia. Så här står det:  ”Efter ankomsten till Sverige lades Kreuger i en annan kista, efter att obduktionen fastslagit att han för egen hand skjutit sig i hjärtat. Trots detta uppstod genast ryktet att Kreuger fortfarande levde – kanske befann sig på Sumatra, kanske i Moskva. — En del menade att liket hade bytts ut i syfte att dölja att Kreuger i själva verket hade blivit mördad av dem som ville åt hans imperium.”
 Åsa Linderborg torde vara ensam bland alla de människor som ägnat tankar åt Ivar Kreugers öde att inte känna till att den av familjen Kreuger begärda obduktionen aldrig utfördes, något som i sig är att betrakta som en av 1900-talets största rättsskandaler.

Efter att den rättsläkare som skulle biträda den planerade obduktionen – Erik Karlmark – gjort en förberedande besiktning av liket fällde han de numera klassiska orden: ”Detta är inte ett självmord, det är ett mord.” Han kunde nämligen med blotta ögat konstatera, att såret var ett sticksår och inte ett skottsår. Därefter inställdes obduktionen. Sanningen skulle mörkas. Den som tog detta beslut var landshövdingen i Stockholm Nils Edén och detta efter att kontaktats av ”höga herrar”.

Om detta med den inställda obduktionen har det både vittnats och skrivits så många gånger och i så många skilda sammanhang, att det är ofattbart att en filosofie doktor i historia inte tycks ha detta klart för sig. Eller är det bara en fräck bluff för att bygga under det nidskrivande av Ivar Kreuger, som Linderborg sedan ägnar sig åt?

Det är visserligen sant att det spekulerats att en obduktion ändå i största hemlighet skulle ha utförts under natten före jordfästningen. Något som helst bevis för detta finns emellertid inte. Vad vi däremot kan vara till hundra procent säkra på är, att om det gjorts en sådan ”hemlig” obduktion – så hemlig att inte ens familjen blev informerad om den – och att den skulle ha visat, att Ivar Kreuger skulle – som Linderborg skriver – skjutit sig i hjärtat är detta något som inte skulle hemlighållits. 

Åsa Linderborgs högst egna teorier 
Detta Linderborg skriver om att det finns de som menat, att den som låg i kistan skulle ha varit en annan än Kreuger och att Kreuger skulle ha sökt sin tillflykt till Sumatra alternativt Moskva tillhör bisarreriernas värld och finns mig veterligen överhuvudtaget inte nämnt i seriös Kreugerlitteratur – inte heller i den mindre seriösa. Men poppar plötsligt upp i en betraktelse författad av en av våra dagars ”historiker”. Besynnerligt. Kanske för att ge lite extra färg åt att det finns alla möjliga olika ”teorier” och på det sättet bunta ihop olika ”teorimakare” med de forskare, som bit för bit plockat fram sanningen om Ivar Kreugers öde och den betydelse han inte bara spelade utan även fortfarande genom sina ännu existerande företag spelar, och på detta sätt få möjlighet att avfärda dessa forskare som – det tillmäle som tas till då kunskap och argument inte räcker till – ”konspirationsteoretiker”.

Detta är – enligt Åsa Linderborg – vad ”konspirationsteoretikerna” tror:  ”Enligt konspirationsteoretikerna mördades Kreuger i själva verket av kretsen bakom Skandinaviska Banken: familjen Wallenberg.”
Vad Linderborg här påstår är att de som inte bara tror utan visat att Ivar Kreuger mördades också skulle ha pekat ut Oscar Rydbeck och kretsen kring honom, som den som skulle ha legat bakom mordet och att det skulle ha funnits en hemlig allians mellan dåvarande Skandinaviska Bankens ledning och Wallenbergs. Alternativt att filosofie doktorn i historia inte skulle känna till att den bank, som vid den här tiden och under det därefter följande halvseklet gäller som ”Wallenbergs bank”, brukar benämnas Stockholms Enskilda Bank. Ett tredje alternativ är att Åsa Linderborg är både knäpp och djupt okunnig.

Mycket talar för detta tredje alternativ – bl a när hon utvecklar sina egna teorier om att Ivar Kreuger inte bara skulle ha skjutit sig med en pistol, som man i mer än 70 år vet att Kreuger inte inhandlade (1) och att skälet för att han skulle ha skjutit sig var att ”grundvalarna” för Ivar Kreuger ”raserades” i samband med börskraschen i New York 1929 – den kris som Kreugerkoncernen gick ur betydligt mer helskinnad än hundratals i synnerhet amerikanska bank- och finansföretag. Linderborg lanserar också den nya teorin, att de statslån kombinerade med tändsticksmonopol, som Kreuger lämnade till en lång rad länder, skulle ha varit för Kreugerkoncernen ruinerande affärer. Helt förvirrat blir det när hon daterar den likviditetskris koncernen fick uppleva, som följd av baissisternas aktioner 1931 och början av 1932, till tiden före börskraschen 1929.

Åsa Linderborg levererar också – i delvis ny och hemsnickrad förpackning – ett antal av de myter och uppenbara lögner, som ingick i de första efter-mordet-årens frenetiska anti-kreugerkampanj. Att Bonnierägda Dagens Nyheter deltog i denna kampanj redan från första dagen är ostridigt. Tidningens citat ur det avskedsbrev, som aldrig lämnades men som visar att tidningen var ”initierad” på ett synnerligen komprometterande sätt, är inte bara ett indicium utan ett bevis för den saken. Därmed inte sagt att Bonnier-DN skulle ha med själva mordet att skaffa – lika lite som Wallenbergs. Den svenska inblandningen ligger – för detta talar åtskilligt av vad som under senare år framkommit – på ett andra- och tredjehandsplan. I sig illa nog.               

Linderborgs roll
 Linderborgs roll är lika uppenbar som vanhedrande: att ännu mer än 70 år efter mordet på Ivar Kreuger kolportera de lögner och det ”konspirationsmantra”, som kommit att bilda den mur som skiljer den stora allmänheten från den sanna historien om Kreugers verk och öde. På detta sätt sviker Linderborg sin profession – den att som historiker söka sanningen om det förflutna och på det sättet göra det möjligt för vår och kommande generationer att lära av historien och då inte en historia byggd på lögner och propaganda. 

I stället för att delta i rivningsarbetet av denna alltsedan 1932 byggda och underhållna lögnens och propagandans mur har hon valt minsta motståndets lag – att trampa vidare på den av mörka krafter utstakade vägen. Därmed gör hon sig till en skam för det svenska forskarsamhället. Man wirt verstimmt.

Denna förstämning blir inte mindre, när jag noterar att Åsa Linderborg deltar i ett forskningsprojekt till vilket Riksbankens Jubileumsfond anslagit 4,6 miljoner kronor (2). Projektet sjösattes 2001 och har fram till dags dato endast levererat en – som det kallas – ”antologi”. Projektet heter: ”Hur skapas ett historiemedvetande?” I Sverige tydligen med hjälp av propagandamegafoner, som inte ens vet att Wallenbergs bank under den period det här gäller heter Stockholms Enskilda Bank.
______
 (1)  Det omskrivna och historiskt betydelsefulla inköpet av den pistol, som återfanns vid brottsplatsen, hade inhandlats och – som fransk lag föreskriver – registrerats vid en tidpunkt, då Ivar Kreuger satt i möte på Hotel Meurice tillsammans med Krister Littorin och Oscar Rydbeck. Den som med intill visshet gränsande sannolikhet identifierats som den person, som inhandlade pistolen var en person vid namn Bogowod. Denne Bogowod – förekommer med ett par olika stavningar – var vid denna tid tjekans chef i Paris och London. En av Bogowods speciella egenskaper var, att han utseendemässigt var lik Ivar Kreuger. Avslöjandet om att det måste ha varit Bogovod, som inhandlade pistolen, gjordes av de båda svenska jornalisterna Herrje Granberg och Gunnar Müllern. Det är dock mindre sannolikt att Bogowod var den som utförde själva mordet. Det är mer sannolikt att detta utfördes av en ”specialist” underställd Bogowod. I detta nummer av DSM gör Stig Johansson – under många år ordförande i Tändsticksmuséets Vänner – en summering av vad som framkommit om mordet på Ivar Kreuger, se sidan 13.
(2) DSM har tidigare uppmärksammat hur Riksbankens Jubileumsfond finansierade vad som sedan under ett antal år marknadsfördes som ”den moderna forskningen” om Ivar Kreuger. I en artikel den 11 december 1975 skrev Expressen: ”Tre specialutbildade svenska historiker har sedan 1970 arbetat hårt med att steg för steg kartlägga det outforskade.” RJ betalade ut sammanlagt till 650 000 kronor till de tre (Björn Gäfvert, Jan Glete och Anders Hiller), som alla blev promoverade filosofie doktorer. Lars-Jonas Ångström utsatte i synnerhet Gäfverts avhandling för en fullständigt förödande granskning. I en kommentar av Jan Gillberg omnämndes de tre som ”desinformerande legoskribenter”. Se vidare DSM 4/2000.